I en tid av gummiparagrafer och tolkningar

Ikväll har jag läst några artiklar i ”Den Svenske Nationalsocialisten” (nr 1, 2007). I en av texterna framgick det att nationalsocialisterna vill ha tydligare regler för vad som får och inte får skrivas. Det kan tänkas konstigt i och med hur ofta de vinklar sin rapportering men egentligen är det logiskt. För att kunna balansera på gränsen måste man veta exakt var stupet ligger.

De har naturligtvis en poäng i att de regler och lagar som finns idag, bland annat TF, YGL och de pressetiska reglerna, är både luddiga och tolkningsbara. Anledningen är att medierna i så stor mån som möjligt ska vara fria från reglering. Det främjar en varierad och oberoende nyhetsrapportering.

Samtidigt ger ”gummiparagraferna” en möjlighet att tänja på gränserna. Den Svenske Nationalsocialisten är full av bra exempel, bland annat en artikel som handlade om hur ägarförhållandena ser ut i det svenska medielandskapet. Artikelförfattaren, vars byline jag inte kunde hitta, hade valt att fokusera på personernas judiska bakgrund. Här ett citat:

”2004 leddes departementet (kulturdepartementet, min anmärkning) av juden Leif Pagrotsky som dock krävde att juden Daniel Sachs från judarna Bonniers allierade i Proventus (som ägs av juden Robert Weil) skulle bli styrelseordförande.”

Härmed vill jag inte påstå att det skulle vara olagligt att skriva en artikel om olika etniska eller religiösa gruppers maktpositioner i samhället. Däremot visar artikeln tydligt hur svårt det kan vara att avgöra om det finns ett behov av att nämna dessa uppgifter i texten eller inte. Något som de pressetiska reglerna kräver. Därutöver kan det diskuteras huruvida alla parter fått komma till tals för att delge sin åsikt i sammanhanget och även hur sann bilden är som artikeln målar upp. Trots ägarkoncentrationen i mediebranschen säger det inte så mycket att ett tiotal personer i dess makt har judiskt ursprung. Det är även svårt att skilja på vad som är kommentar och redovisning av fakta i texten.
Jag har inte hittat någon bedömning som PON (pressens opinionsnämnd) gjort av någon liknande artikel. Det hade varit mycket intressant att se hur de förhåller sig till sådana texter.

Slutligen fick jag en bra tankeställare efter att ha läst denna högerradikala tidning. Vinklas gör det ju överallt men frågan är om vi märker det? Det är ju de mest diskreta fallen som är svårast att upptäcka och bedöma, både för oss och för PON.